Om oss och vår berättelse

Välkommen till vår sida!

Vissa av er kanske inte känner den ena av oss så väl, så här får ni en liten inblick om oss (skrivet av den andre) och vår resa tillsammans!

Vincent

Vincent är uppvuxen i Värnamo (typ i alla fall). Han har alltid haft mycket energi och testat de flesta sporter man kan komma på – men fastnade till slut som innebandymålvakt. Det gick så pass bra att han spelade sig till en plats i Smålandslaget under SDF-SM. Där kan vi kan säga att upplevelsen var större än medaljskörden...

På gymnasiet läste han el- och energiprogrammet – ett klokt val för någon som är händig. De teoretiska ämnena… ja, det är bra att vi har olika gåvor. Jag har exempelvis ett starkt minne av hur jag satt på en läktare en hel cuphelg med datorn i knät och skrev klart en uppgift som tydligen skulle vara klar på måndagen men någon hade ”råkat glömma?”.

Sedan studenten har Vincent gjort värnplikten i Kvarn utanför Linköping, där han tjänstgjort som gruppchef. Och det säger ändå något om honom. För bakom clownen, retstickan och den där energin som ibland påminner misstänkt mycket om en lillebror (viktigt: lillebror), finns en naturlig ledare med stort ansvarstagande.

Vincent är driven, målmedveten och har ett enormt hjärta för människorna runt omkring sig. Han bryr sig mer om andra än om sig själv och får alla att känna sig sedda och inkluderade.

Och någonstans mellan skämten, tävlingsinstinkten och hans stora hjärta bestämde jag mig för att det är just honom jag vill dela livet med.

Irma

Irma är uppvuxen i stooora Forserum. Hon började redan som liten med att rida och det va en grej som gick ganska bra för henne, så pass att det blev 12:e plats i SM (med MIN bästa vän Daisy).

Hon gick gymnasiet i Jönköping och började på Jensen där hon läste ekonomi, juridik med målet att bli åklagare. Men både målet och skolan hann ändra sig några gånger.... Tillslut så blev de nu att hon pluggar vidare till sjuksköterska, jadu de e lika stort karriärbyte som avståndet mellan oss va i början.

Hon har aldrig haft de svårt med skolan, även om hon behövde göra arbeten för två ibland (kanske inte så konstig när en av oss hade nästan bara A och den andra kanske C, men tänker inte säga vem som fick vad).

Irma älskar att ha koll på vad hon ska göra vilket jag kanske brukar göra till en sport som går ut på att överraska henne så mycket som möjligt å de är  lite som en triss (”plötsligt händer det”). 

Irma är en söt och rar tjej med tummen mitt i handen och många bollar i luften - och av oklar anledning tror hon att jag besitter någon form av superkraft att kunna läsa alla miljoner tankar som figurerar i huvudet på henne. 

Hon är ingen direkt stjärna vare sig på att komma i tid eller köra bil, vilket är en lika bra kombo som bensin och tändstickor när hon ska "köra in tid". 

Men trots att hon alltid skyller på mig när vi är sena och ger mig fler gråa hår än vad Gråben (hennes katt) har, så älskar jag precis alla hennes sidor och jag är glad att få dela livet med just henne (och att jag alltid får köra). 

VI

Vi träffades under jullovet i 9:an. Två 15-åringar med stora känslor och ännu större tålamod – för det som började då var nämligen ett imponerande distansförhållande.

De första åren mätte vi kärlek i bussresor, FaceTime-samtal och nedräkningar till nästa gång vi skulle ses. När Irma började gymnasiet i Jönköping blev livet lite enklare. Och när Vincent senare flyttade från Gnosjö till Värnamo kändes det plötsligt som att vi nästan var grannar.

Under de här åren har vi hunnit med en del. Vi har rest, vuxit upp och till och med jobbat tillsammans med att sälja älgkebab i Värnamo, Ljungby och Piteå. Ja, det är lika random som det låter.

Vi är idag ledare tillsammans i barn- och ungdomsverksamheten i vår församling, något som betyder mycket för oss båda. 

Till vardags består vårt liv av mycket skratt, ännu mer kittling och regelrätta brottningsmatcher som tveklöst skulle kunna jämföras med en match mellan Hulk Hogan och John Cena.  Vi är på många sätt som ett syskonpar – konstant tävlandes, retsamma och högljudda.

Men mitt i allt det är vi också superkära. Och det finaste av allt är att vi, mer än fyra år senare, känner likadant som vår inre 15-åring som precis träffat sin blivande livspartner.